‏ Luke 11

Bedja läres. Satan drifs ut. Tecken nekas. Ve öfver Phariseerna.

1 Och det begaf sig, att han bad uti ett rum; då han vände igen, sade en af hans Lärjungar till honom: Herre, lär oss bedja, såsom ock Johannes lärde sina Lärjungar. 2Då sade han till dem: När I bedjen, säger så: Fader vår, som äst i himlom, helgadt varde ditt Namn. Tillkomme ditt rike. Ske din vilje, såsom i himmelen, så ock på jordene. 3Gif oss alltid vårt dageliga bröd. 4Och förlät oss våra synder; ty ock vi förlåte allom, som oss skyldige äro. Och inled oss icke uti frestelse; utan fräls oss ifrån ondo. 5Och sade han till dem: Hvilken är ibland eder, som hafver en vän, och han går till honom om midnattstid, och säger till honom: Käre vän, låna mig tre bröd; 6Ty min vän är kommen till mig, vägfarandes, och jag hafver intet lägga för honom. 7Och den, som innanföre är, svarar, och säger: Gör mig icke omak; dörren är nu stängd, och min barn äro med mig i säng; jag kan icke stå upp, och få dig det. 8Jag säger eder: Om han än icke uppstår, och får honom det, derföre att han är hans vän; likväl, derföre att han så trägen är, står han upp, och får honom så mycket han behöfver. 9Så säger ock jag eder: Beder, och eder skall gifvet varda; söker, och I skolen finna; klapper, och eder skall varda upplåtet. 10Ty den der beder, han fär; och den der söker, han finner: och den der klappar, honom varder upplåtet. 11Hvilken ibland eder är den fader, om hans son bedes bröd af honom, som gifver honom en sten? Eller om han bedes fisk, månn han gifva honom en orm för fisk? 12Eller om han bedes ägg, månn han få honom en scorpion? 13Kunnen nu I, som onde ären, gifva edor barn goda gåfvor; huru mycket mer skall edar himmelske Fader gifva den Helga Anda dem som bedja honom? 14Och han utdref en djefvul, som var en dumbe; och när djefvulen var utdrifven, talade dumben; och folket förundrade sig. 15Men somlige af dem sade: Han utdrifver djeflar med Beelzebub, djenarnas öfversta. 16Och somlige frestade honom, begärandes af honom tecken af himmelen. 17Men efter han visste deras tankar, sade han till dem: Hvart och ett rike, som söndrar sig emot sig sjelf t, det varder förödt, och hus faller på hus. 18Är ock nu Satan söndrad emot sig sjelf, huru varder då hans rike ståndandes? Efter I sägen, att jag utdrifver djeflar med Beelzebub. 19Men om jag utdrifver djeflar med Beelzebub, med hvem drifva då edor barn dem ut? Derföre skola de vara edra domare. 20Men om jag utdrifver djeflar med Guds finger, så är ju Guds rike kommet till eder. 21Då en stark beväpnad bevarar sitt hus, så blifver det i frid, som han äger. 22Men der en starkare tillkommer, och öfvervinner honom, tager han bort all hans vapen, der han tröste uppå, och skifter hans rof. 23Den icke med mig är, han är emot mig; och den icke församlar med mig, han förskingrar. 24När den orene anden går ut af menniskone, vandrar han omkring torra platser, söker efter hvilo, och finner ingen. Då säger han: Jag vill komma igen uti mitt hus, der jag utgick. 25Och när han kommer, finner han det rent sopadt, och väl tillpyntadt. 26Då går han åstad, och tager till sig sju andra andar, som skadeligare äro än han; och de gå derin, och bo der; och den menniskones sista varder värre än det första. 27Och det begaf sig, då han detta sade, hof en qvinna sina röst upp ibland folket, och sade till honom: Salig är den qveden, som dig burit hafver, och de spenar, som du ditt hafver. 28Men han sade: Ja, salige äro de som höra Guds ord, och gömma det. 29Då folket trängdes intill, begynte han säga; Detta är ett ondt slägte; de begära tecken; och tecken skall dem icke gifvet varda, utan Jone Prophetens tecken. 30Ty såsom Jonas var de Nineviter ett tecken, så skall ock menniskones Son vara desso slägte. 31Drottningen af söderlanden skall uppstå på domen, med de män af detta slägtet, och skall fördöma dem; ty hon kom ifrå verldenes ända, till att höra Salomons visdom; och si, här är mer än Salomon. 32De Ninevitiske män skola uppstå på domen, med detta slägtet, och skola fördöma det; ty de gjorde bättring efter Jone predikan; och si, här är mer än Jonas. 33Ingen upptänder ett ljus, och sätter det uti något hemligit rum, eller under en skäppo; utan på ljusastakan, att de, som inkomma, skola få se af ljuset. 34Ögat är kroppsens ljus; när nu ditt öga är enfaldigt, så varder ock all din kropp ljus; är det ock argt, så varder ock din kropp mörk. 35Derföre se till, att ljuset, som i dig är, icke varder mörker. 36Om nu din kropp är allsammans ljus, och hafver ingen del af mörkret, så varder han allersamman ljus, och upplyser dig, såsom en klar ljungeld. 37Och vid han talade, bad honom en Pharisee, att han skulle få sig mat med honom. Då gick han in med honom, och satte sig till bords. 38Men då Phariseen såg, att han icke tvådde sig, förr än han gick till bords, förundrade han sig. 39Då sade Herren till honom: I Phariseer gören rent det som utvärtes är på, dryckekaret och fatet; och det invärtes är i eder, är fullt med rof och ondsko. 40I dårar, den som gjorde det utvärtes är, hafver han ock icke gjort det invärtes är? 41Dock gifver almoso af det I hafven; och si, så äro eder all ting ren. 42Men ve eder, Phariseer; ty I gören tiond af mynto och ruto, och allahanda kål; och domen, och Guds kärlek låten I blifva tillbaka; ja, man måste detta göra, och dock det andra icke låta. 43Ve eder, Phariseer; ty I sitten gerna främst i Synagogorna, och viljen helsade varda på torgen. 44Ve eder, Skriftlärde och Phariseer, I skrymtare; ty I ären såsom de grifter, som intet synas, der folket går uppå, och vet der intet af. 45Då svarade en af de lagkloka, och sade till honom: Mästar, du försmäder ock oss med dessa orden. 46Då sade han: Ve ock eder, I lagkloke; ty I läggen bördor på menniskorna, hvilka de icke draga kunna, och I tagen icke sjelfva på bördona med ett edart finger. 47Ve eder, I som byggen de Propheters grifter; men edre fäder slogo dem ihjäl. 48Sannerliga, I betygen, att I hållen deraf, som edre fäder gjort hafva; ty de slogo dem ihjäl, och I byggen deras grifter upp. 49Derföre säger ock Guds visdom: Jag skall sända till dem Propheter och Apostlar; och af dem skola de några döda och förfölja; 50På det att af detta slägtet skall utkrafdt varda alla Propheters blod, som utgjuten är, sedan verlden var skapad; 51Ifrån Abels blod intill Zacharie blod, som förgjordes emellan altaret och templet; visserliga säger jag eder, varder det utkrafdt af detta slägtet. 52Ve eder, I lagkloke; ty I hafven fått nyckelen till förståndet; sjelfve gån I intet in, och förvägren dem som ingå vilja. 53När han nu detta sade till dem, begynte de lagkloke och Phariseer gå hårdt åt honom, och listeliga fråga honom om mäng stycker, med försåt; 54Sökande efter, att de något veda kunde af hans mun, der de måtte beklaga honom före.